Petrányi Zsolts tal på utställningen av Koronczi Endre

Koronczi Endre är här på utställningen med en manifästliknande, Vi uppskattar skivan I sin video med titeln säger han att vinden är för honom, för konstnären, att vinden är det centrala temat i hans verk, både generativt och som element i hans skapelser, precis som vi kan uppleva det i installationerna här. Men vad säger Endre? Vi låter oss ställa frågan, vi som tittare, vad det här egentligen betyder. Låt oss försöka titta bakom konstnärens rikliga informationer och göra observationer med ett utomstående öga om detta ärende.

Jag använde ordet „ärende” för att vi, på grund av utställningen och Endres aktioner, teckningar och installationer de senaste åren, kan se det som om för Endre är söder mer än ett symboliskt, naturligt, biologiskt och därmed universellt element som efter hans mening bör talas om. Ärende, för att vi inte uppmärkskar tillräckligt mycket dess existens, effekt och innebörd.

Vänt är en luftrörelse som grundläggs på att jämna ut tryckskillnader som i grunden driver jordens klimat för en genomsnittlig person. Det är ett vardagligt fenomen som ingen i sin vanliga stadsdag att vanligtvis bryr sig om, förutom när det blåser väldigt kraftigt. Även för dem som regelbundet vandrar eller cyklar är vinden oftast en opraktisk, oönskad situation som kan göra fritidsaktiviteter och tid utomhus obeköma.

Naturligtvis, låt oss inte försumma att vinden också har en behaglig sida; det är trivialt att väcka sådana minnen när dess svalkande eller uppfriskande närvaro påverkade vårt humör, lindrade känslor eller till och med orsakade en känsla av lycka.

Oavsett vad du tror har Endrének rätt – vinden påverkar oss; det kan vara en metafor, varför skulle det inte kunna bli en central del av konsten? Tanken att väderförhållandets vind och rörelsen av andningen, det medelst formerna av salt som kommer in och ut ur kroppen, förvandla något till en övergripande idé, är logisk och välgrundad. Hur många och hur många berättelser tänker vi på? Vi kan citera en barnbokillustration eller en tecknadsfilm där vinden är en godhjärtad, mänsklig kattliknande skyn, som blåser hjältarna till rätt plats och därigenom hjälper dem på deras världspolitiska resa. Och varför skulle inte sederna av andning och vind ges ett ensam, universellt, mystiskt värde så att ut- och inandning dörn; i sannerhet, genom att öka universums expansion?

Endre pályájának legeleje, a kilencvenes évek közepe óta jelen van ez a motívum művészetében, ha jól emlékszem, akkor számára a szél, mint nem látható létező jelentett kihívást, amit egy állóképen, egy fotón nem lehet érzékelni, viszont a lefényképezett viszonyokat alapvetően meghatározza. Azóta számtalan művet készített e témában, a lebegő nejlonzacskóktól a monumentálisan, a hajnali hőingadozástól felemelkedő fóliákig, mégis, ez a kiállítás talán az, ahol a nézőnek a téma sokoldalúsága, művészi programot adó volta összeáll és önmagán túlmutatóan értelmezhetővé válik.

Alla aspekter av de utställda verken undersöks. Här kan vi se ett verkligt strimligt interpolerat verk, en mobil skulptur som drivs av luftrörelser, illustrationer och målningar som kom till genom att observera vinden, och även kan vi se deras banka, vilka är samlingar av andra kallas remaver eller Endres egna, i glasförseglade kontanier. En ny komponent tillförs tanken kring att upptäcka byggnadarnas luftflöde, där luftrörelser kombineras med ett oväntat historiskt perspektiv. Med verksamhetligt ventilationssystem i Endre öppnar Akademin för Hungerns vetenskap upp för hur förfädernas andning, närvaro belysts. Väggarna bevarar våra förfäders psykologi, deras andning genomströmmar byggnadens luftkameror och lufttunnlar.

Koronczi Endres utställning är ett heroiskt projekt. Idag är det sällsynt att en konstnär skapar en presentation som tilltalar sinnena, ett manifest för konsten, och som bryr sig inte om de verk ska ha ett institutionellt eller samlingsmässigt öde. Det är ett allmänt uppskattat drag i Endres arbete att han fokuserar på konstnärliga aspekter snarare än såltskapande. Hans installationer är inte avsedda till att vara tidsresistenta, de är konstruktioner som vid ett eventuellt nästa framträdande kan återuppstå i ett annat upplägg.

Vinden är ett ärende för Endre, ett säte som även har fått ett omdöpt namn för att uttrycka det, och som dessutom har erhållit ett hedersnamn. Men är vinden verkligen ett ärende? Leder allting då någonstans? Blir vi vinst om vi, efter Endre, erkänner att luftrörelsen inte bara är en yttre kraft, utan också en inre ström? Vad händer om vi erkänner det?

Az installálás alatt kérdeztem a művészt, hogy nincs-e ebben a prezentációban valami ironikus, az elemzés végletekig komolyan vett tárgyában valami komolytalan? Ha a téma egyszerre komoly és egyszerre ironikus, ha a 100 napos önsóhajgyűjtés nem véresen komoly, akkor mindaz, amit látunk, egy tágabb történeti kontextust is idéz, és mint műtárgyegyüttes, művészettörténeti referenciák mentén is összefoglalható. A hatvanas évek fluxusművészei az élet és a művészet egységét hirdették, azt, hogy a mindennapjaink apró jelei és tevékenységei másként is értelmezhetők, alkotásként, mindez csak hozzáállás kérdése. A neoavantgárd határokat feszegető szemlélete a költészetet, a mindennapi tapasztalatot és a képzőművészetet is összemosta, amivel életre szóló útravalót adott a következő generációknak. De referencia számára a Tarkovszkij filmekben, vagy az Amerikai szépségben keringő szél, a Nosztalgiában látható gyertyás jelenet, Koronczi munkásságában mintha ezek tanúságát vinné tovább, és értelmezné újra azzal, hogy az apró gesztusokat valódi műveké növeli, mert láthatóan hisz abban, hogy a művészetnek van értelme, márpedig az, hogy egy olyan dolgot jeleníthet meg, ami hatással van a gondolkodásunkra, érzékeinkre és élethez való viszonyunkra. Mert ehhez nem fér semmi kétség: Endre kiállítása elementáris hatással bír, felemel, mert meggyőz arról, hogy lehet a művekkel érzelmi hullámvasútra ülni, és levonni azt a tanulságot, hogy a világon mindennek van értelme, még a szélnek és a légvételnek is. Így lesz ügy a művészetből.

Slutligen, låt mig berätta en saga:

Sand och vind

Katten satt på en ekgrens gren. Vinden brusade i fjädrarna. Den frøs.

- Huh, du är kall – sa vinden till sig själv – du skulle kunna blåsa varmare också! - Jag blåste tillräckligt varmt på sommaren – svarade vinden. – Nu är det vintern, så jag måste blåsa kallt. - Sluta kvaka – sade sin bärnsten. Problemet med dig är att du alltid kvakar, sen bleknar du före måndagen. Du går som ett björnunge som bor på ett bergtoppsläge.

- Hur gick det till? – frågade vinden, och han tystnade för att bättre höra ljudets berättelse.

- Så har det varit som jag säger. Han har alltid bara drunknat och plockat på fisk, och en vacker dag kom alla giften till hans hjälp, fjädern klippt loss och han förmodligen blir gammal. Nu ligger han i fläkt vid toppen av berget. Han kan inte ta sig upp, för han har också förlorat sin vinge.

Kåren berättade, han såg det. Han tyckte också synd. Tre gånger ropade han: ”Synd, synd, synd!”

- Vilken dumhet – bröt ut vinden. – Det ska veta att jag inte behöver någon form av hjälpmedel när jag vill flyga! – Förrådde jag – Men man kan på annat sätt ge ifrån sig desperat för att undvika gift. Har du inte hört av skottmatörens fall? – Jag har inte hört. Berätta bara! – bad vinden. Och då hade den helt slutat lyssna, den fixade på skuggans berättelse. – Här bodde en hundvågsbuske i ett bussgas. Av misstag skulle den nu det gräver sig ner under buskans kött.

Sen märkte han att rötterna markerar vägen. Men det fångade honom så djupt att han bara ville bo där det var rosbuskar. Han fortsatte kämpa, tills i sin ilska drev han in huvudet mellan två doppade rötter, men kunde knappt dra ut det, då rötterna hade gripit i halsen, och han bara tvingades fly.

- Jag hörde historien från musiklägenheten. Vilken sorglig. - Vad dumt, det är bara en dum historia – vindens röst räddade den. - Det påverkar mig helt inte. Jag bor inte på jorden.

- Hej! – ropade ciende – du blåser in i varje hål också. Om det inte är under jord, så bor du ändå bland varje gren. Jag skulle vilja veta, vilken glädje finner du i den här lekfulla gömmasjön?

Du, som är så stor att du åtminstone kan hoppa på den högsta klippan och gå, som en jätte! Men ändå står du här i din glädje på den låga ekträden. Jag är rädd för att du redan har förfaderat och att din styrka inte längre bär dig för höga vandringar.

Node hade redan slickat upp den här skivan med gift.

- Jag är ledsen att jag tobt med dig, lilla dumdös. Men varför hörde jag bara tråkiga och tomma stories? Jag måste ta en uppresa till Karpaterna, den norra vinden väntar på mig. En dag kommer jag då att bli arg på dig!

Med det glissade den bort. Efterlämnad uppstod en sådan tystnad att till och med luften lugnade sig något.

Kalcisteren hade precis väntat på detta. Han satte handlingsuppdelade fjärilar i rad, tryckte huvudet in under fjärilarna. Han var redo att sova, för under tiden blev det helt mörkt.

- Utan vind knackar jag bara på denna kalla vinternatt – visskade han glatt.

Så, läget är här med vinden. Det är intressant när den fyljar, men bättre när den inte gör. Med dessa ord öppnar jag utställningen.

Petrányi Zsolt