GodotinstitutetICAGodot Kortárs Művészeti Intézet

Utställning · Godot Galéria

Tamási Claudia

Tamási Claudia: Útkereső

Godot Galeriet bjuder in dig med stor vänlighet.

Tamási Claudia

Sökande

till utställningen med titeln

Vernissage: 9 februari 2010 · 20:00

Öppning: Készman József

Abläst: till mars 13 från tisdag till fredag 10 och 18, lördag mellan 10 och 13

2009-en Tamási, trogen sig själv, går in i en ny serie. Denna gång skapade han ett labyrint, vars delar kan sättas ihop med varandra, samt placeras bredvid, under eller ovanpå, så att de fortsätter de vägar som de började med att droppa på dem. Konstnären tar sig själv som tema igen; i labyrintens anda vandrar han med olika djur i det mest varierade terrängsituationen, från och med de bettiga stadsplatserna till det nät som spinns av spindeln. Verken är tekniskt talrika som alltid, och Tamási ger oss i en monotip den sopskrapade, målade, återströdda färgen och sedan målar han handmåla miniaturer av "Claudiákat".

En del från konstnärens nya serie:

större storlek större storlek större storlek

större storlek större storlek större storlek

Några bildrubriker:

Bilar

Allt annat upphör

Trafikens buller

Fülemet az útra…

Grimel

Stadens invånare

Vi är redo att börja.

Jag går västerut.

Jag vet ännu inte

Tortusen äter mina fotspår…

Han vet redan

Mål tillkom

Verk

I trädgården

Fát planterar ni?

Träden lutar neråt, huvud i botten…

Vakondtúrás

Tillsammans är vi så bra

Med de här målningarna vann Strabag-priset 2008‑s. Serien bestod av självporträtt, som också var hommagemålningar.

Önrckép Andy Warhol-nak Önarckép Arnulf Rainer-nak

Egna porträtt för Chuck Close, Egna porträtt för Cindy Sherman

Tidigare, i 2007, liknade hans serie stjärnprogram som Tamasi.

Sophia Loren och jag

Audrey Hepburn och jag

Juliette Binoche och jag

Uma Thurman och jag

Csizmadias skrivande av Alexa 2008 om Tamási Claudia:

Genom spegeln, oskarp

Móricka dras alltid en och samma tanke till hjärtat – enligt en gammal rolig. Tamási Claudia gör inte samma självupprepningsfälla, men hon kan ändå konsekvent prata om just en sak: kvinnans roll och sociala funktion, oavsett om kvinnan är konstnären själv eller en allegori av en bebörd.

Självbilden, denna flerhundraåriga och förnyande konstform, ger möjlighet att testa mina gränser och reflektera över individen i samhället. Experimenten med självdefinition visas i Tamási Claudias målningar, där den privata sfären möter den sociala identiteten. I serien *Är det här bra?* och *Eller kanske han?* mäter hon sig själv med kulturens ikoner, dominert av kändisyrken, och liknar med lätthet de representationer som dyker upp i media, samtidigt som hon försöker smälta samman med konsumtionskulturen. Resultatet är en ljus, festlig samhällskritik som lyfter fram det opåverkbara kvinnliga idealet som media skapar samt hur det syns som en modell, och naturligtvis på minnena av postmodernismen; att vår personlighet – eller vad vi uppfattar som den – formas och bestäms av vår position i samhället. Våra grannar, som många stödordgivare, skriver om fiktiviteten i vår identitet.

Enligt Jacques Lacans spegelteori känner vi i en tidig fas av utvecklingen först vår kropps helhet när vi ser i spegeln, men vi identifierar oss dessutom med den som “andra”. Senare upplever vi på ett liknande sätt identifiering med andras bilder, samtidigt som vårt självbild gradvis formas genom en lång resa av underordnande. Om vi för Lascans analogi vidare till stykkerna i serierna Så här, nu? och E kanske han? skulle man i själva av bilderna av malerinnor som gömmer sig i kändisernas hud kunna känna igen sig själv även i sin egen spegel.

Omdefinition av identitet, likt hur masskulturens ikoner och den så kallade elitkulturen presenteras inom ett ramaramverk, är postmodernitetens särdrag. Cindy Shermans välkända fiktiva film-stillbilder (Untitled Film Stills 1977‑1980) utforskar kvinnliga roller i filmer genom att nedbryta stereotyper. Tamási Claudia satiriska tillvägagångssätt kan kopplas till de stora förfälters verk, eftersom de fungerar på ett liknande sätt; media använder en färdigställd kvinnobild som utgångspunkt och drar på de roller som erbjuds. Vid bildandet av vår identitet spelar medias sända bilder utan tvekan en roll, och även om världen styrs av visuell dominans är den fortfarande ett patriarkalt territorium där kvinnans rörelseutrymme är begränsat; i media visas ofta en konstruerad idealiserad kvinnobild, förklarad som en passiv vilja i de manliga idealens håll. I fallet med Tamási Cluadii porträtt förändras tolkningen när konstnären som kvinna behandlar temat. Även om Tamási (<K:n jamrar fortfarande i <k>en>) inte räknas som en feministisk artist i den debatt som fortfarande cirklerar på <i>, kan de teman han tar upp förstås räknas som ett värdefullt bidrag till den riktningens perspektiv.

Den senaste, samtida målarnas självporträtt i Tamásis verk har återigen förvandlat honom till en metamorf avsättare, men den här gången med ett lekfullt fingraka‑övning där han efterliknar de utvalda konstnärernas stilistiska kännetecken, som om han målade sin porträtt ur deras egen förstklassiga position. Denna målkonstliga “så skriver ni ni” ger en möjlighet att glittra i yrkeskunskapens glans, ett slags belöningsspel, i vilken konstnären överraskar sig själv med ett kafé‑svår, kanske något tävlande, tillid. Och resultatet kan också låta oss minnas József Attila, eller åtminstone ett kokande yta. Men denna yta innebär inte ytlighet utan bara själva ytan, med hänvisning som Andy Warhol i en intervju förklarade: “Om du vill veta allt om Warhol, titta på ytan av mina målningar, mina filmer och mig själv, och då står jag redan framför dig. Det finns inget bakom allt." Det vill säga betoningen ligger på ytan och verket begränsas i sin mening av detta. Pop Art rykte i symboliska betydelser. Den zoomar bara in på avlägsnade element från samhället och den materiella kulturen och visar dem i ny ljus genom förstorning eller upprepning, men utan ett konceptuellt ramverk och konstnären har inte bördan att bäras bakom tavlorna, som Barthes observerade, och som nyckel är denna stereotyp. Pop Art förändrar ofta vår uppfattning; den förenklar, förstorar, framhäver. Med detta i åtanke är Tamási Claudia en efterföljare av Pop Art, som tydligast framträder i “Ajkaim”-serien. Men hon ser även konstnärerna som bystliga ting i sina svarta‑vita målningar, tillfogar en ny twist där hon reducerar dem till insignier, till deras handtecken. Hon griper inte in i deras arbete, utan studerar och hanterar bara deras formgeometriska kännetecken, deras yta som ett mimatro, dvs. hon förflyttar dem in i popkulturen.

Tamási Claudia har i varje målning konsekvent porträtt av sig själv, även när hon i stället för sig själv placerar spädbarn eller sensuella blommor i området för spexlet (så att spexlet, som ett fototekniskt element, refererar till fotorealistisk stil). Medan Igy most jó? och Vare kanske ère? seriens lippirrigan ligger bakom kändisar, ny, konsthistoriell referens bygger pennaröktövning, hon gör det inte bara som kvinna utan som konstnär, inte feminin utan konstnärliga modeller. Men varje nytt målning förstärker frågan; vem är alltså egentligen Tamási Claudia?

Utställande konstnärer

Godot Galéria · Facebook · i en ny flik