Tamási Claudia

Kósa János öppningstal vid utställningen CL av Tamási Claudia ?.,-! den 2001 augusti 29 .

Först visade sig en ung dam i slutspjälet på konstuniversitetet för jag, en enda gång för mig, precis som hon utför intressanta grevar i sin målning. På den medelstora bilderna som skrevs upp vid den tidpunkten fanns fortfarande olika förstora kroppsdels- och ansiktsdetaljer – här en sittad öga, där ett näsdel, där en munklump. I en avskiljande snitt suddet den test som liknar en kvinnlig Gulliver, men som bara fokuserade på de små detaljerna hade vi bara möjlighet att tillskåda med våra ögon. Med en kort tidsfördröjning minskade det diffusanta ämnet gradvis och slutligen ockås hon Claudia som fokuserade på munnen, på sin egna mun. Ur denna serie kan du se en smak i den här rummet.

Detta är både ett lyriskt självporträtt och en saklig allmänförklaring. Det är ett självporträtt för det att kvinnliga konstnären alltid målar sina egna läppar, i en ärkelig variation, som ett lyriskt självuttryck. Det är allmänt, sammanfattande och emblematiskt därför att läpparna, som sådana, i XX‑hundradet mals en ganska cirkulerad, sluten och permanent ikon. Deras konnotationer är många och kan listas i längd.

Kanske visar sig i surrealisternas verk för första gången den kvinnliga munnen som sådan, likt popartens senare fulländning: sensualiteten, blicklösheten, friheten som ett idérikt motiv. Sidorna för den alltmer framträdande reklamkulturen blir samtidigt en av de främsta visuella medierna där kvinnans mun framträder som ett synligt fenomen. Ett annat samband som kan tänkas när man belyste verken är jämförelsen med hyperrealismen: framför allt “ug'rar in” Chuck Closens målartaktik. Hos Chuck Close splittras den kyliga objektiviteten i bilden, och när man närmar sig ett verk går fasaden på den målade ansiktena nästan ner till atomer. Claudia är färgrikare, lekfullare, mer lyrisk – hela bilden är mer överdriven – trots att den kartlika granskningen inte är främmande för henne heller. Något uppstår i hennes verk från lekfull sensualitet och en kall forskarblick, något som är mycket robust, kvinnligt, torrt, starkt och emblematiskt i nutid. Hennes bilder ger ibland landskapsinspirerade associationer, ibland känns det som om man gav ett inblick i ett kristallstruktur, ibland som om man vandrar i den mikroskopiska världen av celler. Historien slutar inte här. I den kvinnliga Gullivers sagan förändras tonen, och lilliputier dyker upp som barnkonstruktioner. I Kinder-tojan finns leksaker där sammansättning är nöjet; att leka blir dock inte så roligt för långvarig användning, så det är de närvarande överraskningsobjekten, så säg symbolerna, för mångas förbrukningsbeteende hos barn – de tillhör bricollage-identifieringen, som till exempel Bourdillards intresse i systemet Objekt. Claudia tillhör den generation där ett barndomsgrundförnöje är en liten sammansättnings-del från chokladägget, och som på ett äkta sätt bygger in sig i målarens värld.

Historien fortsätter här idag. Men de klipp- och kläms fåfåglar som kläcks ur Kinder-"egg" klämt redan om någon liknande ny förändring i Claudias verk. Men låt oss inte rusa så här fort.

En. Vad, hanliga målare enheter, citerar ofta i sina morfologiska korrosiva sätt vår herre, Salvador Dali, den stora hyperrealisten och förfadern till Kinder‑äggmålning när vi ser kvinnlig målning. Han sade än så, i mycket hård ton: att penslare kräver kulor. Vår vördnad är åt en av de sista stora macho‑målare, men det ser ut att bara några kyssande läppar och några plastformer krävs för att måla väl. Och då, vi hanliga målare, står på våra sårum, samlar ihop oss och, förlåtligt förvärreta, låter våra korsförbundna armar rulla långsamt. Så syns vad som enligt Dali behövs för att måla.

Gratulerar till konstnären. Jag öppnar utställningen.