Palkó Tibor

Kunde ha blivit

Godot-galleriet bjuder in er med stor glädje.

Tibor Palkó

Hur vet vi att vi inte drömmer (2)

című kiállítására, ahol a galéria művészének legújabb festményeit mutatjuk be.

Öppning: 2015. maj 14-dagen kl. 20

Öppnar: L. Simon László författare

és

Nagy Mózes – scenartist, klarinettsolo

Tillgänglig att se: fram till juni 13 under galleriets öppettider, tisdag till fredag 9 och 14, lördag mellan 10 och 13.

En höjd illusion

Pataki Gábor

Hur vet vi att vi inte drömmer…

exempelvis…

"Portréinars skuggor – arbetare, sista väsen hos kvinnor, demoner med röda läppstift – lever här bland oss, möter oss i gatan, men från en annan sida är de blandade varelser, ciborgar, utomjordiska varelser sjunkna i människokropp, ibland täckta av rostliknande metallefterklipp. Blod droppar från ögat, en kalon som hänger från ett träd har förvandlats till gifter, ett litet Wi-Fi, som vilar i den matriarkala famnen, bär zombiarcka."

Greppar, som kan läsas i bilderna, kan betraktas som ett uttryck för den skräck som finns dolda under den till synes ordnade ytan, det maurykt som renas och en manifestation av kaos. I de amerikanska thrillerfilmerna släpps djävulen fria i de lugna småstäderna, hon kan förgöra de som gillar att snutta glitter i sina välplanerade lägenheter eller de som ligger vid sina bassänger, eller så blir de själva dem. Varför skulle det inte låta så här på Europas ekonomiskt svagare sida, bland de människor som svävar på de dödliga elkanter, de trötta och svåra att låta psykalt lugna dem själva? Historien och politiken har alltid kastat och kastar fortfarande densamma upp är fuskade kopelian och ligger under årlig.

Det finns också en annan tolkningsväg för Palkós målningar. Palkó Tibor ser inte på vardagen från utsidan. Som en yttre observatör skulle han nog måla med mycket precisa tolkningar, men trots all motsägelsefulla hävdning är Palkó “son till människan” – han väljer inte ut, utan är medlem i både den smalare och bredare – en stor katars remainder, jászberénys, europeisk – gemenskap. Bland oss är det arbetarna, de med dårstunda kvinnor, de rödfärgade demonarna också. Att ibland verka som en riktig zombie, cyborg eller ett drönande marionett är inte hans, utan verklighetens misstag. För varför skulle han ljuga? Han skulle kunna, för om han ville, kunna måla förtrollande, förtjusande, och låta målarverdenen poppa i ett glänsande papper. Några detaljer, villkansvis eller ovillkorligt, visar att han skulle kunna rita virtuöst eller skapa fina färgövergångar. Istället låter han i foten en lös nonchalance låta färgen rinna fritt, med anatomi, harmoni och ordnad komposition medvetet försumda, något som skapar tjocka läppar, asynkroniska ögon på ansiktet, ogillande rumsliga positioner. Han staplar nästan motiv som inte passar, oväntade situationer. Hon blödde in en arm som skymtar ett öga, precis när hon mumlar ett flygande.

Den lever i ett tillstånd av glädje.

I en ord förklarar han att han målar bilder som liknar den här ungerska världen: asymmetriska, oregelbundna, råa, fragmentariska, grova och fulla av bristfälliga former. Hans perspektiv är inte bara grymt, obarmhärtigt utan också full av medkänsla, förståelse och insikt. Han visar upp, men dömer inte, kritiserar utan utan fördomar. Han tittar inte på, utan blickar upp mot sina figurer, och hans tysta, autonoma transcendent i enlighet med betraktelsen strålar inte bara från den färdiga stora bilden utan också från flera andra verk.

Det är ingen slump att efter frågan i utställningens titel, i stället för ett frågetecken, följer tre punkter…

Hur vet vi att vi inte drömmer (2)