Kopasz Tamás

Med respekt bjuder vi in dig till öppningen av utställningen 'Kopasz Tamás …reneszánsz…' den 2001 i september den 26 klockan 20. Öppningsceremonin ledd av Majoros Valéria Vanília, konsthistoriker.

Kopasz Tamás fick Munkácsypriset förra året… hans utställning *renässans* är i viss mån en syntes av den passionerade, gnisslande energi som kännetecknade hans arbete från åttioårsåren och den känslolösa, materialvalet i den kalla stilen som dyker upp i nittonde århundradet.

Hans konstnärliga epoker bildar ett enhetligt helhet, de är tydligt avskilda, både i deras teman och i deras materialval. Hans första betydande verk, Szerelmes-képek (1986), är råa, dekomponerade skapelser som antyder kampen mot materialet och den ”héjanász”-kamp som döljs i temat. Efterföljande cykler (Aranykor, Bronzkor, Rézkor 1986-88) kännetecknas dessutom av en återigen förliten ytförädling, målningsteknik och materialval, samt en nostalgi för det enkla, ”primitiva” och för Arkadien världen.

Efter Rézkor återvände Kopasz till de grova ytorna, och i serien Ornamentikák framträder rymden, samt ett känslolöst sätt att föreställa saknaden. De viktigaste kännetecknen hos Pajzsok och Nőnemű‑képek är det ångrade gesten, även här visas klippteknikerna, skapandet av tredimensionella verk genom bildförvrängning, relieffytor och öppnade ytor via klippning. I perioderna från sentnittret (Rolló, Papírképek) finns en del av komplexa tekniker framför allt, medan (Felhők, Tájképek) karakteriseras av att växlande pigment, samt järn målning återvänder till grova, kalla former och en känslolös framställningsstil. Utställningens material som öppnade den 26 i september är, liksom en stor del av Kopaszs verk, icke-illustrativt i sin karaktär, föredrar snarare ”den materiella, bildliga förebyggandet av inre känslor, tankar.”

Alla utställda målningar och skulpturer är enskilda delar i en serie; skulpturerna bygger upp i trippler. Målningarnas fortsättare är bilderna från utställningen *révület*, medan skulpturerna i järn och gips är i någon mån “plastiska utslag” från målen. Deras bas är lika den böjda formen, cirkeln och sfärens form, vilket är en förändring jämfört med tidigare skulpturers längdriktade form. Cirkeln och sfären har traditionellt varit symboler för den perfekta formen; hos Tamás Kopasz representerar den snarare slutet, den “låsta i en såll” gesten, ett tankespråk. En del av de oregelbundna, ofullständiga cirkulära skulpturerna styrkande av människenskap‑tillståndet, visar en spädd, konfliktfylld spänning, där varelsen som just börjar existera inte längre är trygg—av den ena sidan på grund av frånvaron av en slutad form och av den andra sidan på grund av de snurrande, vilda nät i sig.

Statyerna påminner också om de hjälmar som användes i striderna. En liknande metallplating som liknar ett skjold har, precis som hjälmen, oftast inte varit ett avlyssningsverktyg för Kopasz utan snarare ett försvarsväsen, för en individ som gömmer sig bakom skölden.

Kettuöss – den dubble karaktären – präglar därför skulpturerna, och motsätten står i kontrast: å ena sidan motståndet mot utanförstående kamp, och å andra sidan motvikt för kampen inom “sisakon”, den känsliga, interna kampen. Å andra sidan kommer dubblet te t av materialet ur drivnhet, järn och gips, och de motsatta kvaliteterna av hållfasthet och mjukhet, plastighet hur face other opposis…

Verk som förekommer på utställningen är alltså verkligen synteser av den tidigare verkstakten, balansen mellan passionen och renheten i deras stridande krafter.

Utställningen kan ses 2001. oktober 26‑till.