Människan som stulit biten
Endre smord tätt fast sin kappa och gick ut genom Godot‑institutets dörr. Så snart han nådde gatan slog ett starkt vindkast honom i ansiktet. Endre tittade runt, men såg inget annat än de långsamt snurrande nylonpåsarna och skuggorna som låg mellan trästopp.
Na ne már! – skrek han ilskt. – Vem tog tack i terningen igen?
Plötsligt kom det honom för in att de vindsystem som finns i den finska vetenskapliga akademiellen nu för närvarande blir plundrade.
Han vände ryggen och började gå mot det urgamla byggnaden. På innergården mötte han en märklig syn: uppblåsta folie dansade och fladdrade, som om en mystisk kraft styrde dem.
Endre tittade försiktigt ner och mätte sin hjälm mot marken. Han hörde ett djup, mullrande brus, likt ljudet från en stillastående ånglok. Han reste sig och gick mot akademins passage. Dörren var delvis öppen. Endre öppnade och klev in på den mörka, jordnära korridoren. Luftflödet ökade gradvis. Det kändes som om ett enormt oroligt ansikte hade sukt in luften från utsidan.
Han rör ett siglande gånglopp, går ned för trapporna, går in i kripternas djup. Där fann han väggen: en enorm metallmonster blåsade genom luften. Det var ventilationen som med dess skrämmande svans absorberade Akademiens luft.
Stanna! – ropade Endre, och rusade runt i sökandet efter något som kunde avlägsna faran.
I rummets hörn tittade han på en gammaldags skoskuggig tygkörb. Den hoppade upp mot honom, och med all sin kraft kastade han däri djuret i halsen. Kantet fastnade i ketteln, medan hela systemet stannade och bleknade.
Endre springade bland väggen. Folierna och påsearna låg lugnt på marken. Vinden bleknade, och han kände bara en lätt vindpust som smekte hans ansikte.
Åh, herr Széchenyi! - utböjde han lättad och sukte in den friska luften med sådan kraft som om han för första gången andades.
Från nu och framåt blev Endre utställningens bevaktare, så att utställningen “Kérem, sóhajtson, Széchenyi Úr!” kan bli oförglömlig för alla fram till juni 23 på Godot-institutet.
Utställningen “Kérem, sóhajtson, Széchenyi Úr!” är en viktig händelse inom konsthistorien, som rör grundläggande frågor om livets och konstens metafysiska dimensioner.
Koronczi Ends installation angripar luftens rörelse och visualiserar det mest grundläggande villkoret för att existera i monumental form. En konstgjord skapelse, byggd av ventilationssystemet i Hungarianska vetenskapsakademins byggnad, förkroppsligar den eviga kretslopp som ligger till grund för mänsklig civilisation – andning. Visuella, installationer och grafik som präglas av omfattningen i utställningen omhandlar de filosofiska och existentiella aspekterna av luftrörelse, och lyfter fram skönheten och betydelsen hos ett sådant grundläggande livsvillkor.
Denna tankeväckande utställning är en unik möjlighet för entusiaster av samtida bildkonst att uppleva den artistiska skildringen av atmosfärens ursprung.
Titel: 1036 Budapest, Fényes Adolf gata 21
Författare: Laczkovich Borbála
